Havsbadsloppet 2003

Deltagare:
Stefan Lundgren

Tävlingsdata
Numera okänt datum i november 2002 klockan 05.00

Resultat
Ej fullföljt
Stefan Lundgren bröt tävlingen i ett dike någonstans mellan Laholm och Halmstad.

Skador
(Förväntade skador såsom blånaglar, skoskav och övrigt skav bokförs ej)
Inga skador inrapporterade.

Story
En kylslagen - eller var det svinkall - novembermorgon 2002 (redan där blev det fel, det var ju 2003 års lopp) startade en ensam överviktig deltagare sin långa färd mot Halmstad. Såväl arrangemanget som deltagandet beslutades kvällen innan då en febril planering påbörjades. En stor mängd pasta intogs till långt in på småtimmarna och ett telefonsamtal till svågern "Kustjägaren" ringdes för att få lite råd inför starten. Råden bestod av att ta med extra strumpor och att dricka kontinuerligt, även då man inte kände törst.

Novembermorgnar, vid femtiden, är kalla och mörka men full av inspiration påbörjades färden norrut. Första vägvalet var att antingen ta vägen via Klitterhus eller via Järnvägsbron. Valet föll på Järnvägsbron vilket skulle visa sig vara det första av många felaktiga val. Väl över järnvägen - efter en avklarad distans om cirka 200 meter -  kommer det en bil med släckta lampor rullande mot den ensamme deltagaren. Det faktum att bilen kommer körandes på cykelstigen och att dess lampor är släckta får den ensamme deltagaren att vilt kasta sig ut i skogen och gömma sig bakom ett träd. Bilen kommer närmre och närmre och stannar blott 15 meter från den ensamme deltagare. Bilens förare och passagerare går ur bilen och börjar ett idogt arbete av något slag i bagageutrymmet. Bakom ett träd femton meter därifrån står den ensamme deltagaren och försöker överhöra deras samtal. Ju längre tiden går desto mer övertygad blir den ensamme deltagaren om att personerna vid bilen är massmördare, styckmördare eller i varje fall den typ av personer man inte skall gå fram och säga hej till en kall och mörk novembermorgon. Speciellt inte då de står och arbetar med något i ett bagageutrymme, i en bil med släckta lyktor, på en cykelstig, i en skog.

Kylan blir svårare och svårare där den ensamme deltagaren står bakom ett träd. Tillika minner han att han enbart har avverkat cirka 200 av de totala uppskattningsvis 65.000 metrarna. Goda råd börjar bli dyra och den ensamme deltagaren tar beslutet att försöka ta sig osedd ifrån sitt gömställe. Sagt och gjort, den ensamme deltagaren börjar om vartannat krypa alternativt hukande springa från sitt gömställe. Efter hundra meter känner sig den ensamme deltagaren sig så pass säker att han kan börja gå upprätt och efter ytterligare hundra meter är den ensamme deltagaren tillbaka på startlinjen, dock med den skillnaden att klockan är 25 minuter mer än då startskottet gick.

Nåväl, färden påbörjas nu återigen mot Halmstad. Denna gång förbi Klitterhus, småbåtshamnen i Skälderviken och före detta F10. Vid raksträckan efter Barkåkra lyfter första morgonflyget mot Stockholm medan den ensamme deltagaren nu har börjat komma in i en behaglig lunk. Någon kilometer från Margretetorp börjar det ljusna och stigningen upp mot den hägrande frukosten på Motel Hallandsås börjar i ett vacker morgonljus.

Efter en blandning av gång i raskt tempo och löpning anländer den ensamme deltagare till Motel Hallandsås cirka tre timmar efter det att startskottet ljöd över de Havsbadska vidderna. Följande procedur inleds: Inköp av en kopp kaffe och en ägg- och baconsmörgås, av med strumporna och konstatera att det finns gott om vätskefyllda blåsor på båda fötterna, påbörja ett försök att lägga upp fötterna på stolen mitt emot men snabbt avbryta detta då det krampar till ordentligt på baksidan av låren, spatsera barfota genom en relativt välfylld frukostavdelning för att framme vid disken inhandla en Coca-Cola och en arraksboll, byta strumpor och sedan ge sig av. Denna gång nerför Hallandsåsen.

Väl nere i Östra Karup (ingen skall tro att det är behagligt att gå nerför) tas det märkliga beslutet att gå mot Laholm. Varför det togs beslut om denna omväg på cirka 15 kilometer vet den ensamme deltagen inte än idag, men det låg säkert något välidigt strategiskt och genomtänkt bakom det beslutet. Vid Skottorp börjar de nu ännu mer välfyllda vätskeblåsorna göra sig väldigt påminda, så pass påminda att den ensamme deltagaren haltar väsentligt. Plötsligt ljuder ett dovt men distinkt "poff-ljud" över nejden. Den största av de stora blåsorna har spruckit och fotsvetten blandas nu med en något diffus kroppsvätska som tidigare hade sitt trygga förvar i blåsan. Förvånansvärt nog så avtar smärtan när blåsan väl har spruckit och de steg som för en stund sedan var tunga och trötta blir åter lätta och den ensamme deltagaren ökar takten.

Vägen mellan Skottorp och Laholm kommer nog aldrig få någon topplacering i en tävling om vackraste turistväg. Detta kunde den ensamme deltagaren konstatera där han i sakta lunk närmade sig Laholm. Fram till Laholm hade den ensamme deltagaren fått i sig en banan, en arraks-boll, en ägg- och bacon smörgås, en kopp kaffe, en Coca-Cola och cirka en halv liter vatten. Även med den ensamme deltagarens ringa erfarenhet av långlopp så förstod han att detta inte var nog utan tog beslutet att stanna på första bästa ställe och ta igen det bristande energi-intaget. Nu slumpade det sig inte bättre än att första bästa ställer förmodligen var första sämsta ställe för en person som är ute på ett långloppsuppdrag. Detta då det var en pizzeria. Nåväl, här fanns ingen tid att leta efter kulinariska läckerheter utan en Hawaii med en Zingo till fick duga. Ypperlig långloppskost!

När väl måltiden hade intagits var det dags att ge sig av norrut igen. En långsam promenad genom den lilla staden vid Lagan kan vara väldigt trevlig. Det var den dock inte för den ensamme deltagaren som hade stelnat till rejält under sitt pizzaintag. På ben som inte ville vakna till liv avverkades de kommande tio kilometrarna. Sällan tidigare känd smärta i fötter, ben och rygg gjorde nu vandringen till en formidabel pina. I horisonten kunde nu den ensamme deltagaren skåda silhuetten av Halmstad. Där såg han hamnen med sina kranar och där såg han "skyskrapan" vid högskolan. Målet var nära nu men ändå långt borta.

Med cirka 10 kilometer kvar - någonstans i trakten av Eldsberga - mötte den ensamme deltagaren sin överman, i form av en lastbil. En slutkörd kropp på vingliga ben har givetvis ingenting att sätta emot en stor lastbil. Helt plötsligt såg den ensamme deltagaren sig själv ligga i diket, ditkastad av vinddraget från lastbilen. Efter att ha hämtat sig från den första chocken kunde den ensamme deltagaren konstatera att det var ganska skönt att- en eftermiddag i november - ligga i ett dike någonstans mellan Laholm och Halmstad. Just det konstaterandet ledde också till att den ensamme deltagaren insåg att det nog var dags att se sig besegrad. Besegrad av övervikt, dålig förberedelse och år av dålig träning.

Efter ännu en kraftansträngning var den ensamme deltagaren åter uppe på fötter. Några steg upp ur diket och sedan tillbaka på vägen igen. Där blev han dock stående, beredd att använda sin tumme för att nu lifta in till järnvägsstationen i Halmstad. Förmodligen såg han ganska eländig och vilsen ut för första bilen stannade och erbjöd lift. Föraren var en snacksalig ung man som direkt började berätta sitt livs historia, utan att verka ta notis om den ensamme deltagarens vita ansiktsfärg eller dennes enorma svårighet att överhuvudtaget ta sig in i bilen. När den ensamme deltagaren frågade vad föraren skulle göra i Halmstad berättade denne att han skulle till resebyrån och hämta biljetter då han om några dagar skulle åka till Sydamerika och vandra på Inka-leden. Han började berätta om sin kommande resa och tydliggjorde hur äventyrlig och tuff den skulle bli då han skulle vandra knappt 1,5 mil om dagen i åtta dagar. Då såg den ensamme deltagaren sin chans att få stopp på förarens ordflöde och berättade att: "Jag sprang från Ängelholm i morse". Efter det var föraren relativt tystlåten. Kanske därför att han tyckte att hans knappa 1,5 mil om dagen inte var så farlig när allt kom omkring eller, mest troligt, att han nu hade förstått att han hade gett lift åt en dåre.

Då resebyrån dit föraren skulle låg cirka 300 meter från järnvägsstationen...

Mer text kommer!